Eoin
Eoin
Mina minnen var ljusa men blev sen mörka. De sträcker sig från höglandets trygga skogar till krigets brutala fält.
Jag minns att jag vandrade med min far. Han lärde mig naturens språk. Vi följde spår genom skogen. I början var det en lek. Men sen var varje dag en lektion i överlevnad, en förberedelse för de prövningar som kom. Jag minns att jag var lycklig.
Min familj var min värme i skuggan av högländernas berg Mor. Far. Min älskade syster. Skratt kring elden. Sagor som berättades. Och vi var ett med byn. Ett med vårt land. Höglandet var inte bara en plats, det var vår identitet.
Men gruvans ras skulle förändra allt.
Jag försökte rädda honom. Far. Men jag kunde inte. Och nu. Mardrömmar som plågar mig. Också när jag är vaken. Ljudet av rasande tunnlar, skrik som aldrig tystnar.
Att kliva ut i ljuset efter att ha tillbringat så lång tid i bergets mörker gav ingen tröst, bara en känsla av skuld och sorg.
Dagen då Gillets soldater kom till byn samlades vi alla vid brunnen. De var klädda i kläder jag aldrig sett. Allvarliga miner. De sa att en del av oss skulle följa med dem. Vi hade ingen chans att säga nej. Det kändes som om byn höll andan. Mor grät, och jag förstod inte riktigt vad som hände.
Vi tvingades iväg. Byn blev mindre och mindre bakom oss. Jag tittade tillbaka, och byn sa adjö i tystnad. Skulle vi någonsin komma tillbaka?
Bågen väger tungt i mina händer. Den är en bekant vän men samtidigt ett främmande objekt. Ett vapen. Jag är ingen soldat. Jag vill inte döda. Kriget skrämmer mig.
Bland trettio andra är jag bara en anonym gestalt i raden av kämpande själar. Varje dag är en kamp, inte bara mot fienden framför oss utan även mot de demoner som bor inom oss. Vi har alla våra historier, våra skuggor från det förflutna som följer med oss in i krigets kaos. I tystnaden mellan striderna ser jag ansiktena på er, ser tröttheten och rädslan spegla sig i era ögon. Ser ni detsamma i mig?
När jag delar min historia med dig här vid elden, påminns jag om överenskommelsen med Berget. Vi står här, du och jag. Längtar efter förtroende. Jag söker något äkta i dina ögon. Men ser bara falskhet och svek. Kan du vara den som bryter igenom mina murar av misstro?
Kommer du svika mig? Kan jag lita på dig?
Jag vill inte längre vara ensam.
Jag känner ingen tillit längre, för i varje ögonblick av förtroende ser jag skuggan av svek.
Eoin – Om Bergets tribut
Om
Eoin, bror till Elspeth, är en av de som överlevde gruvolyckan där hans far omkom.
Från barndomens vandringar med sin far till den tunga bördan av gruvolyckan, präglas hans minnen av förlust och sorg. Familjen och höglandet, en gång källor till värme och identitet, ersätts av gruvans kollaps och Gillets soldaters ankomst, som kastar honom in i en värld av mörka prövningar och krigets grymheter.
Kriget skrämmer honom djupt.
Han känner ett stort ansvar i striden för alla i kampgruppen, inte minst sin syster.
Han har längtan efter förtroende, men Berget stal hans förmåga att lita på andra. Med rädslan för förräderi och svek står han inför den svåra frågan: Kan han lita på någon igen?
Relationer inom gruppen
Relationer utanför gruppen
- Vänner?
- Jägare från andra byn?
- Gruvarbetare