Alistair

Ära och plikt. De orden förankrade sig djupt i mig genom de äldres berättelser. Vägledde mig. Stöpte mig.

Jag tog tidigt värvning som soldat. Slitet på slagfältet formade mig till den man jag är idag. Krigets ärr syns kanske inte längre på min kropp, men de sitter bergsfast kvar inom mig.

Krig är inget att söka efter. Jag överlevde. Många andra gjorde det inte. Efter att ha stridit sida vid sida med döden länge, sökte jag tröst i min barndoms by. Välsignade varje dags enkelhet. Jag blev gruvarbetare, precis som min far. Och vi byggde ett liv, jag och min Moira. Vi hade två små söner. Sen hade vi bara en.

Raset i gruvan förändrade allt. Så många dog. Min son. Begravd bland sten, slukad av berget. Jag var där. Och jag kom ut. Det finns inget pris jag idag inte är villig att betala för att få byta plats med min son. Det skulle ju ha varit jag och inte han. Men jag bär sorgen och skulden.

Det har gått ett år sedan de marscherade in i byn. Gillets knektar. Kriget hade nått oss. Igen. Jag vet inte om jag är välsignad eller förbannad att de valde ut hela familjen. Åtminstone får vi vara tillsammans. Men vad skulle jag inte ge för att få tillbringa mina sista dagar hemma. Tillsammans.

De säger att det är jag som för befäl här. Det är inget för en enkel soldat som jag. Slåss kan jag. Men leda. Jag vet inte.

Minnena från min ungdoms krig gör sig ständigt påminda. Ärr återvänder, flätas med minnena från raset. Minnena av honom. Av berget.

Jag har insett nu att kriget aldrig kommer att ta slut. Och att döden går vid min sida igen. Men nu strider han inte med mig. Nu tittar han. Granskar. Väntar. På mig.

Var gång jag gör ett val, var gång mina fötter rör sig, känns det som om Berget stirrar på mig. Med en outtalad dom, en evig påminnelse om vad jag offrade och bördan jag bär.
Alistair – Om Bergets tribut

Om

Alistair bär på djupa ärr från krig och den tragisk gruvolyckan där hans äldsta son förlorades.
Efter att ha tagit värvning som ung och sedan återvänt till sin hemby blev han gruvarbetare och skapade ett liv med sin fru Moira och fick två söner.

Han var en av tre överlevare från guvolyckan. När Berget krävde ett pris för sitt liv, offrades hans förmåga att känna outtömligt hopp och en dröm om en ljusare framtid. Lågan av optimism släcktes och det lämnande honom pragmatisk men kämpande.

När de tvångsrekryteras av Gillet tvingas han in som ledare för kampgruppen på grund av sitt förflutna som krigsveteran. Kriget känns meningslöst och evigt, och hopplösheten genomsyrar hans syn kring det. Han kämpar med ledarskapet och överlevnadsskuld medan han försöker skydda sin familj. Han vill överlåta ledarskapet till Isobel, men möter motstånd.

Hans relation med Moira och Callum försämras, och han isolerar sig själv. Valet mellan att nå sitt bästa jag eller möta en tragisk öde är i hans egna händer, och det är oklart om han kommer att övervinna bördan av sitt ledarskap och krigstrauma eller om han kommer att brytas ner till slut.

Relationer inom gruppen

Gift med Moira.
Far till Callum.

Relationer utanför gruppen

Syskon?
Soldater från det tidigare kriget?
Tidigare befäl?