I en dimma som aldrig vill lätta, återvänder minnena till mig.

Osammanhängande och konturlösa. En mosaik av bilder där ljuset spelar och faller genom glaset. En verklighet som förändrades, och jag färdas ensam i ett oändligt mörker, utan riktning eller mening.

Men det går inte att börja någon annanstans än här. För det här var början på allt. Eller var det verkligen det? Eller var det snarare början på slutet?

---

Under månader och veckor hade utgrävningen av gruvans nya gång förberetts och planerats. Gruvfogden och grävarna var förberedda, utrustningen redo. En gruvarbetare för att gräva, en för att utvinna, en för att försörja oss med allt vi behövde. Vi var de som korsade mörkret in i det okända. Oroade men modiga. Dumma men hungriga.

Spadar och hackor. Stenhögar och mörker. Ett hårt slit i gruvan formade oss, dag efter dag. Vi var en gemenskap, en familj av gruvarbetare. Tills en dag då allt förändrades.

Samtalen hade varit försvunna i dagar, kanske veckor. Hur länge hade vi arbetat i detta mörka djup? Vad dolde sig bakom den hårda graniten under våra fötter?

Rädslan spreds sig. Först outtalat, sen som viskningar, tillslut ord som sades gång på gång. Hur långt vågar vi gräva?

Den natten då raset skedde hörde vi ljud, skriken från berget. Det isade i våra hjärtan och skriken ville aldrig tystna. Gång på gång skar det genom mörkret. Vi kunde inte värja oss. Skrik av skräck som var löften om vad som komma skulle. Detta väldiga döende bergs vrål blev vår varning. Men vår girighet visste inga gränser. Åter hacka mot sten. Spade mot grus.

Allt förändrades i ett ögonblick. Berget suckade, och gruvan störtade in över oss.

Under de första timmarna eller dagarna i gruvans mörker var jag ensam. Jag visste inte hur lång tid som gick. Jag irrade vilset runt i hopp om att finna något. Minuter blev timmar. Och timmar blev dagar.

Sedan fann jag de andra. Där hade några få överlevande samlats i ett enkelt läger, byggt av gruvans rester. För ett ögonblick kände jag mig lättad, räddad.

Alla föll på knä den natten inför berget, som låtit oss överleva raset. Senare skulle jag önskat att det aldrig skonat oss, utan låtit oss dras ner i gruvans djup tillsammans med de andra. För vi visste inte att vi redan var döda

Runt omkring oss fanns det karga grottlandskapet med steniga väggar som omgav oss. Stendammet i lungorna och doften från de döda försvann aldrig. Vi hade kommit för att stanna. Gruvans mörker hade fått ett nytt namn. Hem.

Känslorna rörde sig som skuggor fram och tillbaka. Först glädjen att inte följt med ner i djupet, sen den förtärande sorgen över alla som förlorats. Men snart orkade jag inte ens tänka de tankarna. Kylan och hungern var förlamande. Allt handlade om att överleva ett ögonblick i taget. Bara tanken på något annat skulle göra mig galen.

Jag vandrade runt i gruvans mörker. Om och om igen. Fotsteg blev som ekon som aldrig ville ta slut. Tiden var ryckig och oberäknelig. Dagar eller veckor? Jag visste inte.

Mörkret härskade i gruvans djup. En efter en föll vi offer för berget. De svaga och sårade först. Sedan de starkare. Snart fanns nästan ingen kvar.

Till sist var vi bara ett fåtal tröstlösa, ensamma skuggor.

Vi bara satt där. Tysta och ensamma. Vi var inget annat än skuggor och ben.

Händerna kunde inte längre hålla i verktygen. Sargade och sönderslitna.

Avlägset nynnade någon en melodi från min barndom.

Framför mig, en hög av ändlösa stenar. Staplade, samlade och dömande. Ojämna stenar, likt stumma vittnen, staplade för att leda oss ut. Insmorda av gruvans damm och blod.

På knä kröp jag fram till dess fot. Kände inte längre gruvans kyla.

Den sista facklan kämpade mot mörkret.

Mörkret kvävde mig. Ändå andades jag. 

Tiden hade tagit slut, men från bergets innanmäte smög en skugga in och med den nynnandet. Blicken följde skuggan när den närmade sig. Den var känd. Ända sedan jag var barn. Hon, Gruvfrun – Berget självt, gick emot mig. Utsträckta armar. Höll mig hårt. Kallade mig son och vän. Jag svarade med tystnad och tårar. Hon gav mig löften om att föra mig hem.

Hem?

Jag blundade och öppnade min mun. Lät gruvans mörker fylla mig. Rusa genom mig, ta vad det ville ha. Inte lämna något tillbaka. Ingen kamp, bara uppgivenhet och en känsla av att falla. Allt har ett pris.

Vad berget hade tagit, gav det aldrig tillbaka.

Solens strålar värmer min hud och röster från det förflutna ropar mitt namn. De bär mig tillbaka till byn. Tänder lyktor och för mig tillbaka till livet.

Nu sitter jag bland dem. Tyst. Försjunken. Andas fortfarande gruvans mörker och damm.

Jag lämnas aldrig i fred. Mörkret är där hela tiden. Minnen som slår mot mig. Dova, viskande och krävande.

Och långt därborta hör jag ljudet av stenar som rasar.